Det är så fruktansvärt svårt att inte kunna hjälpa till när den man älskar mår dåligt. Nu vet jag hur andra i min närhet känner det när jag mår som sämst.

 

Min älskade pojkvän har en jobbig tid på jobbet och känner sig stressad och ständigt nerstämd, och självklart vill jag kunna hjälpa... Det mörka är att inget verkar hjälpa. Och svårare blir det ju i och med att jag själv inte mår så bra. Men jag försöker vara stark och finnas vid hans sida.

 

Det är lätt att glömma bort alla andra människor i sin omgivning när man mår dåligt. Man blir väldigt egoistisk utan att riktigt veta om det själv. Men kanske är det så att det är det enda sättet man kan vara på för att hålla sig över ytan och inte drunkna. Bara fokusera på det som gör ont och sedan slå bort paniken med alla krafter man har.

 

Han säger att han kommer bli bra igen och jag tror honom. Han, min John, är nog den starkaste jag känner efter min mamma och min bästa vän Henrik. Jag önskar jag kunde ta deras styrka och suga in den i mig så att även jag kan vara som dom. Det som kommer låta lite konstigt nu är att jag på något sätt så är det bra att han kanske inte mår bäst i världen nu, för det får mig att vara mindre egeoistisk och bry mig mindre om mig själv och mer om honom. Jag vill att han ska må bra, jag skiter i hur jag mår, så länge han är lycklig. Jag vill ge honom allt vackert i världen, för om saker inte är vackra i hans värld så är inget vackert alls.

 

John, Jag älskar dig och jag finns här.