I love you TO THE MOON and back
Det är så fruktansvärt svårt att inte kunna hjälpa till när den man älskar mår dåligt. Nu vet jag hur andra i min närhet känner det när jag mår som sämst.
Min älskade pojkvän har en jobbig tid på jobbet och känner sig stressad och ständigt nerstämd, och självklart vill jag kunna hjälpa... Det mörka är att inget verkar hjälpa. Och svårare blir det ju i och med att jag själv inte mår så bra. Men jag försöker vara stark och finnas vid hans sida.
Det är lätt att glömma bort alla andra människor i sin omgivning när man mår dåligt. Man blir väldigt egoistisk utan att riktigt veta om det själv. Men kanske är det så att det är det enda sättet man kan vara på för att hålla sig över ytan och inte drunkna. Bara fokusera på det som gör ont och sedan slå bort paniken med alla krafter man har.
Han säger att han kommer bli bra igen och jag tror honom. Han, min John, är nog den starkaste jag känner efter min mamma och min bästa vän Henrik. Jag önskar jag kunde ta deras styrka och suga in den i mig så att även jag kan vara som dom. Det som kommer låta lite konstigt nu är att jag på något sätt så är det bra att han kanske inte mår bäst i världen nu, för det får mig att vara mindre egeoistisk och bry mig mindre om mig själv och mer om honom. Jag vill att han ska må bra, jag skiter i hur jag mår, så länge han är lycklig. Jag vill ge honom allt vackert i världen, för om saker inte är vackra i hans värld så är inget vackert alls.
John, Jag älskar dig och jag finns här.
There is a place for us.
NO STANDING ONLY DANCING
Okej, jag får väl bara ta och be om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett himla bra tag, men något hände. Livet hände och jag var tvungen att ta tag i det först. Jag har en ny pojkvän, eller ja, ny och ny. Vi har varit tillsammans i sju månader nu, och älskar jag honom? Ja. Han heter John och är ganska så mycket äldre än mig, men vet ni? Åldern är bara ett tal. Han bor i Liverpool vilket är världens bästa stad och en dag flyttar jag dit.
Jag bor I Shepherd's Bush i västra London sen ett år tillbaka och jag trivs väl sådär. Jag saknar att bo i underbara Fulham men det är ju bara en kvart bort med bussen så borde inte klaga.
Något tråkigt som hänt är att jag i januari fick diagnosen depression igen. Ni som följt min blogg vet att det är något jag lidit av från och till under större delen av mitt liv. Jag äter piller igen och förhoppningsvis är jag tillbaka till mitt normala jag igen.
I vilket fall som helst... Jag tänker försöka ta upp bloggandet igen. Hade nästan glömt av helt hur skönt det kan vara att få skriva av sig lite.
Nu ska jag dricka lite vin och sedan ta ett bad.
Vi hörs.