Att se en människa resa sig efter att ha kraschat är skönhet för mig.

Det är på något sätt den utlimata revanschen; att vända i fallet, att skrapa ansiktet i det salta gruset, att känna klacken i nacken och isregnet innanför västen och sedan bli lämnad kvar där i gränden, som en påse sopor, som bortkastat kött bara. Att då ställa sig upp vinglig och bakis, att då räta på ryggen och kisa mot solen och faktiskt börja gå är nog den vackraste syn jag kan tänka mig.

Sheperd's Bush Green var vackert i vårsolen idag. Aldrig har jag sett alkisarna på parkbänkarna se så glada ut. Trots skrapsåren i ansiktena efter fallet.

Skönhet är att göra magi av dagen. Skönhet är att lyckas sätta ord på det för oss alla lika, var och en unika och egna, men ändå var och en tillsammans för alltid.