Skogen, tiden, jag
Jag har uppfunnit en tidsmaskin. Visst är det häftigt? Jag vet hur man reser i tiden. Det är dessutom väldigt enkelt. Du rör bara vid den delen av dig själv som gör mest ont. Svårare är det inte. Det förflutna är en vildvuxen skog att gå vilse i. En del blir kvar där, bygger sitt hus där, plockar kvistar och grenar från träden för att få bättre sikt. Det fungerar inte. Man måste ut ur den där skogen.
Jag är äldre. Så gamla som vi är idag har ingen av oss varit någonsin. Vi är så långt fram vi kan komma i historien. Och nu. Och nu. Ingenting är för evigt. Också det som inte startat ännu ska ta slut, ska dö en dag.
Barnet måste dö och gräset måste växa.