På väg till Chelsea and Westminister Hospital idag ramlade jag. Det gjorde så fasansfullt ont att jag bara ville ligga kvar på marken och skrika av smärta, men inte gjorde jag det. Jag reste mig upp och haltade iväg till en bänk där jag föll ihop. Jag kollade på mitt ben (som inte har läkt helt sen olyckan ett par månader sen, och som ledde till ledband-skada) och det var helt svullet och värkte. Jag tänkte "nej, nu har säkert ledbandet åkt av igen". Jag haltade långsamt iväg till bussen och väl på sjukhuset efter att ha kollat upp mina magsmärtor med ultra-ljud så nämnde jag benet och läkaren tog sig en titt. "Oh, I think we might have to do an X-ray on that" sa han. Och det gjorde vi. Spricka i knäskålen och en lätt dragning i ledbandet.

GÖTT! Jag har sådan jävla otur. Men inte fan kan man ha det bra jämt, och om sanningen ska fram så har jag ju haft det jävligt bra det senaste. Jaja, nu blir det till att halta ett par veckor till. Tack gode Gud att det inte var värre skadat än så. Hade inte pallat gå med kryckor en jävla dag till!

---

Nog om det, nu sitter jag i min vackra mans trädgård och tittar på när han gräver gropar. Jag har inte en aning om varför han gör detta men det är ganska roande att titta på. Och just det, jag kommer "hem" till Svealand på en kort visit den 19 augusti till den 22 augusti. Ses då vettja!