Göteborg. Staden som hatade mig för att jag inte kunde koderna, för att jag inte visste hur jag skulle handskas med någonting. Jag stod längst ner och blev hatad för att jag vände mitt ansikte uppåt och ändå orkade le. Den där drömmen som är allas väg ut ur det som står still, den där drömmen bar jag genom alla nätter förbi alla frågoandar, all skräck och alla tjut. Drömmen om ett bättre liv, om att komma bort från det där trånga rummet, min inrökta cell med IKEA-möbler och tomflaskor i garderoben.

Jag var som en strömbrytare för Göteborg när jag bodde där, tände upp och släckte ner. Krogar, gator, klubbar, lägenheter. Parker. Alla små upplysta förorter eller inne i stan innehöll alltid en förfest eller en efterfest. Jag var överallt, med mina systemkassar som jag bar med värme. Göteborg såg nog aldrig något magiskt skimrande hos mig, Göteborg såg nog aldrig någonting hos mig. Nordstan, Majorna, inget alls... Och jag levde med rädslan för vardagen, slentrian och leda. "Det måste finnas något mer där ute", tänkte jag och drog.

Därför, mina vänner, flydde jag den där västkust-staden med skit överallt, till staden med hopp. London. Några mer frågor? Okej, bra.