Kom precis hem från High Street Kensington där jag försökte hitta en bra vinterjacka, men för i helvete vad svårt det var. Jag gav upp och hälsade på mannen L på hans jobb och jag drog upp problemet att hitta en jacka, och vi surfade runt på några hemsidor som han brukar handla på och jag blev galen. Allt var SVIN-DYRT! Till slut övertalade han mig till två jackor (Sjukt snygga) som det var rea på och jag kunde inte säga nej när hans blåa ögon mötte mina.

Jag går på moln. Jag är lycklig. Som när man var liten och smaken av sockervadd återspeglade minnena av allt roligt man hade haft på nöjesparken dagen innan. Jag känner inte smaken av sockervadd, men mitt leende talar för sig självt.

Tidigare ikväll, vid Thames-floden och stjärnorna som speglade sig i vattnet. Två armar runt min midja och orden som viskade ut i höstluften, varm andedräkt mot min kind:

It's not about you, it's about your mother.

You're like a story

"Jag menar för i helvete, har de ingen koll? Hur kan man ha en musiktjänst där de avbryter Kraftwerk, eller Jan Johanssons Jazz på svenska, eller Conor Oberst, eller Yiddish Radio Project, eller en massa raspiga inspelningar från tidigt 30-tal, men BASS-FUCKING-HUNTER? Tror de att de kommer tjäna ett öre på den nollan? Det är illa nog att höra hans musik, jag vill FAN inte höra honom prata heller!"

Jag vill bara känna pulsen, känna livet slå sådär lagom men lite extra, som med London. Jag vill bara känna livet slå och jag vet att det bara är den här staden som kan få adrenalinet i min kropp att nästan ge mig en hjärt-attack. Det är bara London som nästan får mig att tappa andan när jag ser hur vackert allt är. När jag vandrar runt på Brick Lane är det inte bara jag som glöder utan hela världen sätts i brand.

Folk har sagt att min flytt till staden som gav mig mitt liv tillbaka var en verkligehetsflykt. En dröm men jag föredrar en dröm som aldrig uppfylls mot en verklighet jag aldrig ville ha. Ändå är det rätt tröstande, den svindlande känslan av frihet, den som alltid kommer i hälarna på demonerna. Hah, jag behöver inte er längre. Jag har London.

Varje dag blir jag påmind om vad som är viktigt i livet, varannan sekund är längtan, och resten är greppande efter sammanhang.

Det är bara London som kan förstå.
Det är bara London som kan lyssna.

Jag jobbar som ett as och tjänar mer pengar än vad jag någonsin har gjort innan. 400 pund i veckan är inte dåliga pengar och eftersom jag bor gratis så är det inga direkta utgifter jag har. Helt underbart. Huset jag bor i delar jag med en tjej som heter Magda men hon är nästan aldrig hemma så jag har det oftast för mig själv, viljet är fantastiskt. Och ja, jag har flyttat till Fulham, 10 minuters gångväg från Hammersmith så jag kan fortfarande hänga i det gamla huset med polarna när jag vill. Dessutom är Fulham ett mer "posh" område. Här bor det sjukt många rika, det är helt galet, så jag är ganska nöjd!