Jag stod längst fram, mittemot Ben, Ben som är min hjälte och räddare i nöden. Det går inte att beskriva det här. Det går bara inte. Han mindes mitt namn, skrek det rätt ut i publiken, och jag kände att just då, i den stunden, då kunde jag lika gärna dött, för bättre än så kommer det aldrig mer bli i mitt liv.

----

Okej, jag sitter just nu och kollar på lite klipp från Accelerator på YouTube och jag gråter. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Det är för nytt, för färskt, och jag kan inte skriva om det ännu, och allra minst lägga upp bilderna från Stockholm i min bilddagbok. Jag vill tillbaka, jag vill uppleva allt en gång till. Jag saknar Band of Horses, jag saknar Foals, jag saknar The Teenagers, och jag saknar Neon Neon med Sonja. Jag saknar Sonja. 

 

Göteborg suger.