Att höra, eller att icke höra

Jag läste en bekants blogg, hon håller på att bli döv, varför vet jag inte då hon inte skrev det. Jag rös till i kroppen. Det var som att huden nästan lämnade kroppen för några sekunder. Jag tycker synd om henne, och jag beklagar verkligen allt, men egentligen; finns det något man kan säga som verkligen tröstar på riktigt? Jag menar, det är ändå ett sinne man håller på att förlora, en av de viktigaste delarna av sig själv. Finns det något ord som hjälper, som lindrar rädslan och paniken? Jag tror inte det, men jag vill kunna säga något, något som betyder något, betyder något för henne. 

Jag tänker på hur jag skulle överleva utan min hörsel, och kommer fram till att jag inte skulle överleva. Mitt liv går ut på musik, och inte fan är jag någon Beethoven som skulle kunna fortsätta hur som helst, nej, jag skulle dö. På stubben, "pang boom crash, hejdå", och jag skulle inte sörja min död på något sätt, jag skulle hedra den och tacka för att jag slapp leva resten av mitt liv som en döv. 

Min hörsel betyder mer än mitt ansikte och mitt namn, min hörsel är jag.

Gute Nacht.

Nu är det bara att skriva.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0