Jag känner till en trio från Paris som bara älskar att håna och bli hånade, dom är nu alla tre bosatta i London som fullfjädrade britter med sina medborgarskap men självklart har dom en härlig fransk dialekt som dom använder i sin modiga, roliga och bittra musik... Färgstarka och överdrivet ärliga så överraskar dom allt fler med sitt debutalbum "Reality Check", och dom har hittat en plats i mitt hjärta. Jag pratar om The Teenagers.



"I fucked my american cunt" är textraden som får dig att vakna till och reagera, och kommer från det inledande spåret "Homecoming" på skivan. Låten handlar om det vanliga, pojke-möter-flicka-, fast i en lite annorlunda tappning, cross-Atlantic. Varje låt på skivan innehåller imponerande trummor som möter en LO-FI mix av synthesizers. Spår nummer 2 heter "Love No" och innehåller maffiga gitarrer och basgångar, text som framförs via spoken word och den är en skickligt förenklad låt full av energi och ungdomlighet.

Så fortsätter soundet på resten av skivan, "Feeling Better" och "Streets in Paris" träffar mitt i prick med stora livliga rytmer och kvicka upprepande texter som kommer att driva dig till vansinne. Det är en skam, men det som får dig att komma ihåg dom som mest är deras falsk-klingande franska dialekter, det är nästan så att du vill joina dom med "zis", "zat" & "zem" (This, that & them).

Det finns mycket mer på skivan om du börjar skrapa lite under ytan, men då får du försöka kväva ditt fnissande först.