- Du mår inte bra, sa Harald och tittade på mig med kisande ögon efter att jag berättat om min låga ork i att ta tag i saker, hantera det dom hänt. Och jag förstod inte vad han menade. Det stack till hjärtat och min hjärna började jobba på högvarv, jag mår visst bra, eller? Jag vaknar inte längre med gråten i halsen och somnar inte längre med svidande kinder, jag äter, sover och skiter precis som alla andra numera. Jag har fått tillbaka min identitet, jag är en människa.

- Jag vill att du berättar allt för mig så att jag kan hjälpa dig, sa Harald och drog handen genom sitt hår för att lägga det på sin rätta plats och jag tittade på pennan han höll i handen, pennan som skriver ner det jag säger. "Jag har redan sagt allt och jag orkar inte dra upp det gång på gång, då hinner jag aldrig läka", svarade jag. Att läka tar tid, och det krävs kraft.

- Jag vill sätta in en till medicin, sa Harald och spände ögonen i mig, som om han väntade på hur jag skulle reagera. Jag reagerade inte alls utan tittade bara ner på flätan jag gjort av min halsduk. "Inte en till tablett att hålla reda på" tänker jag nu. Jag mår bättre, jag känner ju glädjen i livet, men kanske ser Harald bättre in i mitt inre än vad jag själv gör? Jag har börjat känna igen mig själv, och till och med börjat att älska mig själv för den jag är, och jag har börjat känna känslor på ett mer normalt sätt, jag är ledsen ibland, glad ibland och så fungerar ju en människa, med sina "up and downs". Men det är ju ändå Haralds jobb som läkare att förstå, analysera och se in i sjuka människor. Jag får helt enkelt tro på honom.

- Jag vet att du är på bättringsvägen, men jag vill se dig fullt frisk till sommaren, sa Harald och kramade min hand. Sen stängde han dörren bakom mig.