Vi lever i en märklig tid av yta och förskingring. Vi blir fler och fler men kommer allt längre ifrån varandra. Ingen tycks längre vilja jaga bort den där draken. Vi lär oss leva med den, tätt inpå. Den fäktar och slår med sin svans framför ingången. Några jag skrivit och agiterat för vänder mig nu medvetet ryggen, och jag ser hur de slår ner ögonen i missmod när jag möter de på stan. Men de kan fara åt helvete, om dom nu inte redan är där.

Ingenstans har jag funnit en sån mängd människor som talar om sin personliget, som i bloggvärlden. Men jag har ett tips till alla bloggare. Tro aldrig på dom som har enkla svar på svåra frågor. Inget i det här livet är välsignat vitt eller sorgligt svart. Allt ryms i allt. Jag har slutat lyssna efter marscherande fötter. Jag fick en kommentar tidigare idag från en anonym som gjorde mig uppriktigt förbannad. Du, anonyma kommenterare, du säger att jag och alla andra bloggare är självupptagna onanister med för mycket fritid (nej, du använde inte just dom orden, för du är för dum i huvudet för att kunna måla upp en bild lika bra som jag). Jag vet att du bara är avundsjuk.

Jag skriver för mig själv, och för alla dom andra som känner som jag, för dom som har fattat att trasigheten och det regntunga vemodet är lika för oss alla, skär igenom alla kön, och alla klasser. Alla ni som fattat att det sött och syrliga gemensamma skär mjukt i oss medan det surt beska och splittrande förstör oss. Jag skriver för mig själv, och för er läsare som förstår. Ni håller mig uppe.

Värna det mjuka surret i hjärtat och få ner det i bloggen. Det kan ta dig hur långt du vill.