Uppe men trött, då jag somnade tre inatt. Var helt inne i att lyssna på musik och märkte inte att klockan tickade på, och som det kändes, lite snabbare än vanligt. Men jag sprang upp klockan tio och drog på mig mjukisbyxorna, halsduken och jackan för att gå i 45 minuter. Det här med promenader har blivit en stor del av mig och min kropp säger verkligen ifrån om den inte får sin motion på morgonen. Det var något som jag märkte idag. Restless legs, helt enkelt. Det kändes som växtvärk och det var också det jag vaknade av.

Nu sitter jag och äter osockrad müsli och knäckebröd med skinka, fyfan vad gott det är. Jag har aldrig varit en frukostmänniska men nu på senare dagar så har jag börjat kämpa i mig, och jag mår mycket bättre av det. Jag blir inte hungrig så snabbt och har slutat småäta, helt! Fantastiskt. Haha, det låter som att jag är värsta fettot, men det är jag inte, jag vill bara bli slankare i figuren och komma i bättre form, helt enkelt.

Idag ska jag till Sahlgrenska Sjukhuset och jag är inte peppad. Jag ska träffa en läkare som ska kolla upp hur det går för mig och mina antidepp, så jag kommer få fylla i ett sånt där supertråkigt formulär som bara drar upp alla dåliga minnen, vilket är sjukt jobbigt.

But you do what you have to do, right?

Mitt liv har blivit mycket ljusare den senaste tiden, jag ser inte allt på endast svart och vitt längre utan färgerna kommer fram, långsamt men säkert. Tänk vad mycket en krissituation kan göra för framtiden. Har man vart på botten så har man bara vägen upp kvar, och dit kommer man, tids nog.

Man måste orka kämpa, ge aldrig upp.