Tiden går så jävla fort, och det är obehagligt. Ett år i London har passerat. Mer än ett år, faktiskt. Det känns i hela kroppen. Ett år där jag äntligen har fått känna hur det är att vara glad, att leva. Ett år fullt med intryck, nya lukter, nya människor... Vackra människor. Ett år fullt med kärlek. Jag blev inte bara kär i London - Jag blev kär i Levis. Min Levis. Läskigt nog firar jag och han ett år snart. 28 oktober. Ett år med Levis.

Jag skakar nu. Kan inte fatta att jag äntligen blev en lycklig människa. Det är så konstigt. Så himla konstigt, och det är svårt att ta på känslan. Jag har ju aldrig varit såhär lycklig förut. Jag visste inte hur det kändes att vara glad. Nu vet jag, och det är svårt att ta in.

Ett år. Ett år och tjugofem dagar. Jag är så jävla lycklig.