Livet som är mitt just nu har de sista veckorna, dagarna och ögonblicken varit underbarare än någonsin. Det har vackerväxt utan dess lika. Dagarna är så fyllda med makalösa sekunder att jag ibland nästan tror att jag är föremål för en konspiration eller del av en kuliss, jag bara väntar på att det ska rämna. För som det är nu känns allt obeskrivligt och nästan oförtjänt fint.

Jag får leka med barn varje dag, dela tankar och upptäcka nya saker. Vädret är vackert, London är klart som glas. Jag bor i en makalös del av staden som ger mig ork och livslust, som jag får promenera i varje solig morgon, som får mig att tänka tanken "här vill jag bli gammal". Och jag har de vackraste vännerna som bjuder mig på öl, går jämte mig i löven, rotar med mig bland alla marknader, vissa som jag kanske inte träffar så ofta men som det alltid är så fint med. Och inte att förglömma min kärlek, min nya pojkvän. Pojkvän. Jag. Som pussar mig i nacken och håller min hand, gömmer choklad som jag hittar och som köper överflödigt mycket rosor. Levis. Och så har jag ett underbart jobb. Jag kommer kunna spara pengar, resa. Och jag har världens bästa London-familj, jag får vara nanny åt världens gosigaste prinsessa, jag har två människor som räddar mig i alla knipor. Och så är det fred och ingen svält och sjukt överflöd och allt det där.

Det känns så besynnerligt att jag får ha det såhär bra. Jag är rädd att det ska försvinna, livrädd. Men jag försöker att inte ha dåligt samvete för att jag har det såhär fint utan istället använda min energi till att göra kontruktiva saker. Fortsätta skriva musik, läsa Oscar Wilde, pussas, lämna hemliga kärlekslappar och le mot fler människor till exempel.

Fint är det. Fint.