En kväll och lite att säga, men ändå
Hemma bra men borta bäst. Jag känner mg som en prinsessa här i västra London (Fulham, POSH POSH POSH) och det är inte dåligt. Jag är fullkomligt kär och galen, och jobbet fungerar hur bra som helst då jag verkligen känner mig som en del av familjen jag jobbar med, men åh, åter till kärleken. Det var längesen jag kände såhär för en man. Jag tror faktiskt inte jag har känt såhär någonsin, om jag ska vara ärlig. Levis, Levis, min kärlek.
Och jag älskar att bo så nära floden Thames. 2 minuter från mitt hus och jag kan vandra längs floden och bara njuta av tillvaron, medan jag lyssnar lyssnar på musiken på min iPod. Solen ska skina imorgon, så jag funderar på att promenera större delen av dagen. Känna ro, vara lycklig.
Jag borde åka till Liverpool Street och ta en öl på puben där Louise jobbar också, men det får komma i andrahand. Mina promenader här får mig att känna mig så levande, och levande kände jag mig sällan i Sverige. Jag måste utnyttja varje sekund för att må bra. Det kan jag behöva efter allt elende i mitt fosterland.
Nej, nu ska jag dricka upp min whisky on the rocks och borsta tänderna.
Nu är det bara att skriva.
Postat av: bek
det verkar så fint, så fint!
Trackback
