Lidandet har många skepnader. En tid av hågkomst efter en tid av glömska är kanske en av de värsta och vackraste. Att bli påmind om något som då var livsnödvändigt, själva anledningen, men nu MOT ens vilja och kärlek, är borta för alltid är kanske den värsta formen av lidande. Det jag som älskade men blev sviket måste ersättas med ett annat, likgiltigt jag. Det är en plågsam process som tar tid. Varje cell i kroppen som älskat honom måste bytas ut mot nya, friska och likgiltiga celler.

Det är ett arbete som ständigt sker i det tysta, men när detta arbete plötsligt blir avbrutet av ett upphittat fotografi under sängen eller en banal men rörande sång på radion, färdas man tillbaka till utgångsläget. Man blir nyförälskad igen.

Denna känsla av förälskelse orsakar en dock bara smärta eftersom förnuftet, som alltid kommer efter känslan, strax talar om för en att han inte längre finns kvar, att han har upphört att älska en och att fotografiet eller sången på radion bara är en spegel och en kärlek som inte längre finns och är borta för alltid. Man gör sig fin framför den där spegeln men man ser ingen i den.

Man kan se på en kärlek som tagit slut, som på en sjukdom man måste bli frisk ifrån. Bilden av honom måste värkas ur kroppen, som en feber. För varjde dag som går, för varje sekund du lägger bakom dig, slätas dragen i ditt ansikte ut, krampen i hjärtat avtar, bilderna av honom ihop med andra bleknar, längtan efter att höra något ifrån honom, få ett livstecken minskar, era gemensamma löften flagnar. Och när du försöker minnas hur han såg ut flyter hans ansikte ihop med andras. En morgon när du vaknar går det nästan en hel dag utan att du tänker på honom. Du är, skulle man kunna säga, helt enkelt på väg att bli frisk.

Lidandet är över.