Idag såg jag snön för första gången i år, och det kändes som en spark mitt i magen, som att backa tusen mil bakåt och jag kunde inte låta bli att minnas nyårsafton 2005 då jag halkade ner längs hela Stigbergsliden tills en snödriva mixad med lite grus stoppade mig. Jag har fortfarande grus kvar i handen, som ett härligt minne från en snefylla utan dess like. Nej, snön var inte välkommen. Nu kommer jag halka runt varenda jävla morgon på mina promenader och jag ser inte fram emot det, men det är ju ändå i Göteborg, Sverige, jag bor. Med det i åtanke så kan vi ju alltid hoppas på att snön har smält bort tills imorgon.

Jag avskyr kyla, jag avskyr det verkligen. Det finns inget mysigt i det alls. Man måste bylsa på sig tusen plagg som gör att man ser ut som en uppstoppad gris och man måste bära mössa. Det kliar i hårbottnen bara jag tänker på det. Jag avskyr när man kommer in från att ha varit ute och är sådär kall och fuktig på hela kroppen, och med mitt svaga immunförsvar så skulle jag kunna åka på en ny förkylning varje dag under hela vintern. Ja, jag hatar det. Jag klarar inte heller av folk som säger att "vintern är så himla mysig" och "ååååh, I'm dreaming of a white christmas". VINTERN ÄR FAN INTE MYSIG, DEN ÄR KALL OCH FRAMBRINGAR DEPRESSIONER HOS TUSENTALS MÄNNISKOR VARJE ÅR. FUCK DIN JÄVLA VITA JUL. FUCK IT.

Ja, jag är bitter. Jag blir alltid det när det känns som tusen år kvar tills solen kommer igen, och värmer en. Höstsolen/vintersolen, fine, det är åtminstone ljust, men sommarsolen, åh, denna glädje och frid som omfamnar mig vid tanken på den.

Men nu är det vinter. BAH.