Att skriva gråa brev är att låsa in sig i källaren och vägra komma ut. Att stå mitt i rummet när vinden tjuter utanför fönstren. Som att vakna bakfull med panikångest i en främmande kvart i en främmande del av stan. Främling själv. Man snor runt ett tag i hud och svett. Man minns inte vem man är. Under några fasansfulla sekunder vet man faktiskt inte vem man är.

I bland blir jag trött på att allt är en ständig kamp. Men jag inser rätt snart att mitt liv är sånt här. Jag trivs med att det är mycket. Jag älskar mitt arbete. Jag mår bättre när jag arbetar än när jag är ledig. Det är en jävla ynnest. Det kan jag vara glad över. Det är nog det enda jag kan vila i. Att jag är mitt arbete. Det har varit en lång resa. Och jag står fortfarande bara i hallen med nypackad väska och ordnar med något framför spegeln. Jag har varit framme så många gånger. Och jag har aldrig kommit iväg. Jag är hellre ett avsked än en hemkomst. Det finns tid för hemkomst senare. London kommer alltid vara  H E M K O M S T.

Jag tänker på det nya året.