Jag vill bara känna pulsen, känna livet slå sådär lagom men lite extra, som med London. Jag vill bara känna livet slå och jag vet att det bara är den här staden som kan få adrenalinet i min kropp att nästan ge mig en hjärt-attack. Det är bara London som nästan får mig att tappa andan när jag ser hur vackert allt är. När jag vandrar runt på Brick Lane är det inte bara jag som glöder utan hela världen sätts i brand.

Folk har sagt att min flytt till staden som gav mig mitt liv tillbaka var en verkligehetsflykt. En dröm men jag föredrar en dröm som aldrig uppfylls mot en verklighet jag aldrig ville ha. Ändå är det rätt tröstande, den svindlande känslan av frihet, den som alltid kommer i hälarna på demonerna. Hah, jag behöver inte er längre. Jag har London.

Varje dag blir jag påmind om vad som är viktigt i livet, varannan sekund är längtan, och resten är greppande efter sammanhang.

Det är bara London som kan förstå.
Det är bara London som kan lyssna.