Vad händer när allting som en gång varit så viktigt bara känns som en storm av gamla nätter fyllda av tonårsångest? Den där ångesten som mer än gärna viskar i ditt öra att ”inget är som att du tror att det är, du är inte den du tror att du är, du är inget”. Man tror helt omedvetet, att när man passerat 20 år, passerat tonåren, så kommer allting bara bli bättre, men… Man inser inte hur fel man har.

Jag har nog inte insett ännu. Jag vill tro att livet kan ha något mer att ge, men samtidigt så känns det som att jag redan har upplevt det mesta, och det utan att överdriva… Fråga mig, jag har gjort det. Jag har supit sönder skallen, suttit häktad på en polisstation utanför Göteborg, lämnat/blivit lämnad av min familj, tagit amfetamin tills jag orkat ta itu med kvällen innan, skadat mig själv tills blodet runnit soppas mycket, soppas mycket så att avdelning 81 eller 91 på Sahlgrenska har fått dra på plasthandskarna och stoppa fingrarna i halsen på mig, endast för att jag inte klarar det själv.

Men vart vill jag komma? Det som är viktigt hjälper mig inte längre. Min hjärna lever som om den ständigt åker berg&dalbana, som om den ständigt vill att jag ska leva som någon annan. Som att jag vore någon annan. Jag är någon annan.

Jag är aldrig mig själv, och jag saknar mig själv. Jag saknar att vakna upp och titta mig i spegeln för att se ”mig”.

Var tog jag vägen, och varför drog Gud i trådarna på just mina marionetter? Varför skulle just jag bli bipolär? Varför kan inte allting som en gång varit så viktigt få stanna kvar, och inte bli en del av någonting som känns som den första mensen?

 Den här känslan är minst lika blodig och chockartad.