Du springer ifrån tiden som tröttar ut dina muskler, och du förbränner mer kalorier än vad du tar upp, tiden vinner alltid, men du springer för att visa att du fortfarande kämpar, för att visa att du ännu inte har gett upp. & du fångar pistolkulor med händerna då du tror att du är stark nog, och som belöning får du ännu ett ärr på din kropp; du är en krigare med tusen krigstatueringar, som aldrig verkar ge dig någon uppmärksamhet, hur mycket du än försöker.

Du skrattar åt regnet, dom piskande vågorna, alkholismen som gjort dig mer än illa, mannen som slog dig när du var barn och åt graviditets-testet som visar två streck. & du skrattar bara för att du inte vet hur du ska ta dig an det som bultar så hårt inuti din bröstkorgs stora valv. Du skrattar sedan åt dig själv när du vaknar upp helt förstoppad av två veckors tabletter... Men du ville ju bara få slut på bultandet, innan något går sönder i dig, utanpå dig, gör sönder någon annan.

To love or to hate, du hade ett val, men valde inget och fick bådadera i för stor dos & du älskar alldeles för mycket, du hatar nästan mer, och din empati tar över när du gråter över en bortsprungen hund du aldrig ens träffat. Du börjar gråta, men kan inte sluta, 17 timmar senare gråter du fortfarande trots att tårarna tagit slut för längesen, du gråter utan att någon ser, utan att du ser, för gråten har förflyttat sig till insidan.

Trots detta vill du se ljuset i tunneln och tror starkt på att det kommer att komma, när du minst anar det & du har skymtat ljuset, så faktan talar för dig, det du ser finns, så länge du ser finns det/finns du, som en känd filosof en gång sa. Du lever på hoppet, det enda i ditt liv som du gett en chans till.

Du är jag, och vi verkar aldrig vinna, inte ens om vi riktar pistolen mot oss själva, dricker öl tills vi spyr, älskar eller hatar men än är vi inte dömda till det här, för vi hoppas.

Jag hoppas.