Jag hittar alltid dom värsta först, jag har älskat dom ända sen den där boken jag läste när jag var yngre och praktiskt taget bodde på biblioteket. Lukten av utnötta och tummade sidor där nya drömmar väntade som luft.

Jag undrar om han har slockat nu trots att jag inte kan se det, jag ser bara hans sista flämtande andetag av ljus som färdas mot mig och jag hoppas jag dör innan han försvinner, ovetande om att jag blev lämnad först. Dock inser jag att jag behöver hålla fast mitt hjärta,  för det har alltid varit hos stjärnorna. Han är stjärnan. Jag är fast.