Det här är modigt, eller fegt. Hur ska jag kunna veta, jag kanske bara gömmer mig bakom ord. Men det är mitt enda sätt att visa mig modig inför världen och inför alla andra. Egentligen vill jag bara ligga i en mjuk säng och dricka vin till frukost och avkläda mig alla ord, alla avstånd, dom världsliga, dom faktiska milen, inte dom mellan våra hjärtan, dom existerar inte, just därför känns det så satans ledsamt att jag måste tillgodogöra mig alla dom där milen och att jag måste kunna lägga dom bakom mig, för att kunna älska.

Han som säger att han kan stå fri från allt, att han är modig nog att inte tro på någonting, att han går sina egna vägar i revolution, han ljuger.

Att inte tro är aldrig samma sak som mod. Mod är inbjudan, mod är att våga tro. Visst har jag ett omtumlande, krängande liv bakom mig & kanske har jag inte alltid varit schysst i alla lägen, men det jag har gjort, har jag försökt göra med någon mening i. Jag vet inte om det har varit värt något, har faktiskt ingen aning.