Man kan ju inte låta bli att avundas alla par som står i sina stora vantar och halsdukar, hand i hand under de vackra lamporna på Liseberg. Med varm choklad i sina små pappersmuggar drömmer dom om tusen jular framåt och om en ljus framtid tillsammans, och inget ont i världen kan komma i vägen. Inte nu, inte i den här stunden, kanske imorgon men det är ju en annan dag.

Ja, jag avundas dom. Jag vill också känna en närhet likt ingen annan, och jag vet att kärleken värmer mer än alla vinterjackor i hela världen. Kärlek är större än det mesta, och under juletider så blir den mer markant än vanlig, jag vet inte varför, men jag kan tänka mig att det är stämningen som förstärker det mesta. Lukten av choklad och lussekatter, värmen, gåvor i vackert inslagna paket. Stämningen.



Det är som med alla högtider, när dom kommer så tar dom med sig myset, det vill säga stämningen, som i sin tur verkar göra människor förälskade i allt dom ser. Folk öppnar sina ögon och uppskattar stunden man har med sina nära och kära, man vet ju aldrig när det kan vara över.

Jag ser paren och önskar mig samma värme. Jag blir glad över att titta på dom för dom ger mig hopp om min egna framtid och att se deras lycka får mig att inse att livet är fullt av överraskningar. Till och med för en sån som mig.