Jag pratade nyss med Jason, min bästa vän i USA, och jag har gråtit under hela samtalet. Jag saknar honom så att det gör ont, och jag saknar allt så himla mycket. Jag nämnde det att jag fortfarande kan känna dofterna från hans veranda, och då kom tårarna. Jag nämde hur mycket jag saknade att köpa ett 6-pack Sierra Nevada Pale Ale varje kväll, käka burrito och dricka mexikansk cola på restaurangen tvärs över gatan, åka bil i 180km/h, smutta champagne vid poolen och tända en stor brasa och framför allt så nämnde jag hur mycket jag saknar honom och alla andra där i Oakland. Jag gråter för att det gör ont, för det gör det, så jävla ont. Det gör ont att bo i Sverige, så långt bort ifrån stället där man egentligen borde vara.

Jag hatar att sakna, jag hatar att känna mig ensam när Jason loggar ur från AIM. När pratas vi vid nästa gång? Jag minns dom gamla goda tiderna, innan jag åkte till Cali och vi pratades vid på telefon varje dag, mailade jämt och ja, det var radical. Men sen så kom jag hem och skolan tog över mitt liv. Det är fruktansvärt.

Jag åker snart tillbaka. Och då vill jag stanna förevigt.