Jason

Den tjugoandra september 2007 och du lovade mig San Diego, det sitter fast som etsat och smält i betong, klistrat som omöjlig tapet på vänster hjärthalva med laser inbränt bakom ögongloben, och man ser inte det utåt, bara inåt. Man kan räkna aktiva smilgropar, hjärtslag och brustna revben från radiovågor som ville flytta, träd, städer och eliminera mil men man behöver inte addera dagar, timmar, sekunder och känslor för att förstå hur viktig våran vänskap är för mig.

Tung sommarnatt på Miles Avenue och vinet som kickat in gjorde löftena osynliga och inte ens om jag räknade, 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10, så kunde jag inte förstå att du var där för mig, att du var min vän. Den blodröda himlen avspeglade mitt hjärtas alla känslor och inte kan jag någonsin glömma hur mycket jag levde lyckligt, just då.

Champagne, brasor och klappa katt, leva i nuet och inte göra något annat; allt detta gav du mig, och det kan jag aldrig tacka dig nog för, nu är vi BFF's och det kommer ingen kunna ändra på, någonsin. I nöd och i lust, kommer vi ta hand om varandra, för en vänskap som våran, kommer aldrig dö.

Det finns en sak som dock kommer störa oss ett tag till. Oakland, CA ligger miljoner mil emellan oss och det smärtar, ger mig krämpor, och jag gråter. Men snart, snart kommer jag tillbaka till värmen och då stannar jag för ALLTID. Aldrig mer gråta sönder ögonen på San Fransiscos flygplats på grund av avsked, aldrig mer ensamhet i ett kallt Sverige, aldrig mer dyra samtal across the world. Bara en vänskap i en stad utan hat, bara förståelse och kärlek, en vänskap som aldrig dör.

Allt för oss i San Fransisco.

image16

Nu är det bara att skriva.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0