Mina planer går alltid i kras. Jag ska sluta hoppas, sluta drömma.
Om det finns en gud så gillar han inte mig.

Jag menar, den senaste tiden har varit så upp och ner att jag håller på att gå sönder här. Saker har varit bra, sen har dom gått i bitar. Men sen när något har blivit bra igen så är det något nytt som går sönder. Hur mycket är det menat att en människa ska klara av? Många säger att man klarar allt, att varje nederlag är ett steg mot framgången, men under hela mitt liv har jag inte känt mig nära framgången, en endaste gång. Är det också meningen? Att vi ska gå och ha ett motto som man aldrig ser röken av? Som man inte får känna?
Jag är absolut inte kristen, men ibland så undrar jag faktiskt vad det är som satt oss här, det måste vara något/nån. Och om det är en Gud så undrar jag varför Han använder oss som små marionette-dockor, varför Han älskar att dra i våra trådar på det här sättet.

"Man är ju inte mer än människa", alla har gränser, allas bägare kan rinna över, javisst, men om vetskapen om att vara människa är så självklar, varför är inte allt annat det också, allt som omringar oss människor? Jag är trött på att vara människa om det inte kan komma ett äkta svar på allt som händer, ett svar skulle kunna göra allt jobbigt så mycket lättare att smälta. Jag vill ha ett svar, även om svaret på allt bara skulle vara 42 (som i Liftarens Guide till Galaxen) så skulle det vara mer simpelt, då hade jag kunnat fundera på något annat. Som t.ex vad fan 42 kunde innebära. Men inga av oss människor kommer någonsin få ett svar, vi kommer gå runt med det här tills den dagen då det är dags att gå i graven. Och jag vet hur hemskt och dumt det låter, men ibland så önskar jag att graven var min redan imorgon.

Jag har haft många drömmar i mitt liv. När jag var liten ville jag bli konstnär, den drömmen krossades när min klasskamrat i 1:an sa att jag målade fult, därav slutade jag måla och blev aldrig så duktig som jag vet att jag hade kunnat bli. Jag drömde också om att jag och Max, som var min bästa vän på den tiden, skulle växa upp och vara bästisar för alltid, men han blev av med livet och jag blev av med en dröm. Jag minns att Hisingen (där jag bodde fram tills jag var 9 .?. år) var en vacker plats att växa upp på. Det var inte det att det var en särskilt nyttig plats att växa upp på (finns det några "nyttiga" platser att växa upp på?) men det gav mig hopp om något bättre, en dröm om att det fanns andra ställen i stan som var tusen gånger bättre. Men drömmen försvann när jag kom till Majorna och insåg att allt var lika pissigt här. Ännu en dröm som blev som bortblåst av vinden. Det var nog ett av dom hårdaste bakslagen just då, på den tiden. Åh, ljuva nittio-tal.

Jag är stor nu, det säger papprerna iaf, och jag har haft många drömmar sen jag flyttade från Hisingen, men varenda dröm har försvunnit, antingen har jag själv förstört den eller så har någon annan gjort det. Är det vad en dröm handlar om? Ska man drömma ljuvligt för att sedan bli besviken? Isf har sagoböckerna ljugit för mig under mina tidiga år. Där stod det om drömmar som gick i uppfyllelse etc.

Och nu tror ni att jag sitter här och aldrig har försökt att göra nåt själv för att uppfylla mina drömmar, men jag ska tala om för er att jag ta mig fan har gjort allt jag kunnat. Och ÄNDÅ blir det såhär.

Människor och hopp har, för mig, också blivit en gåta. Vad är det med hopp egentligen? Är det jämförbart med en dröm? Innan trodde jag det men jag vet inte längre. Jag tror att jag hoppades på saker när jag var liten, men jag är inte alls säker.

"Man måste fortsätta hoppas", men hur gör man det när det aldrig har funnits något hopp?

Hursomhelst, jag ska sluta planera saker, försöka sluta drömma (kan ju bli svårt eftersom det inte går att kontrollera i sömnen), för allt det raserar mig bara till slut. Jag känner mig som någon mitt i ett skottlossnings-drama bland två gäng:
- Den som skjuter hål på en av hennes drömmar får den här delen av stan!
Go on, skjut. Min bägare har ändå runnit över.

Jag är trött, och jag tror att Hisingen somnade för länge sen.